Vardag a la von Oreda

Att det ska ta sådan tid....

2010-03-17T14:16:00.001-07:00

...innan andra börjar tänka på sådant som jag har tänk på så länge. Orimligt att man 2009 betraktar en befolkningsökning i Sverige som någonting positivt och att rika västerlänningar fortsätter att hävda rätten att producera ofödda biologiska rikemansbarn när det finns så många redan födda och redan föräldralösa barn att ta hand om först. Den här debattartikeln i DN kan vara den viktigaste som skrivits på många år....

Ekar det här eller?

2009-11-06T11:54:00.000-08:00

Ja, med tanke på förra inlägget så är det väl ingen som blir förvånad av det här.

Frihet

2009-11-04T07:18:00.000-08:00

Frihet verkar ju vara något som ständigt är på tapeten. Frihet att publicera bilder av valfri våldsverkare på löpsedeln av valfri kvällstidning, frihet att få skandera sitt hat mot invandrare på offentlig plats eller helt enkelt friheten att få bära burka. Just det senaste är ju extra intressant. I Sverige tycker vi generellt att vi är väldigt duktiga på att få kvinnor att känna sig fria. Vi tycker generellt också att man inte är väldigt duktig på detsamma i länder där kvinnor får sin frihet berövad genom att tvingas bära burka eller andra förtryckartextilier.

Det kanske inte är frihet att tvingas täcka sin kropp och sitt ansikte, men fråga vilken västerländsk högstadietjej som helst om hon känner sig fri i de kläder hon bär. Kanske är det inte heller frihet att banta för att våga ha baddräkt på skolgympan, bikini på stranden eller jeans som sitter tajt? I Sverige ställer vi upp våra småtjejer för allmän beskådan och skam om man inte ser ut som tjejen i filmen (utan snarare som hon som skrivit brevet). I andra länder täcker man över dem helt och hållet. Konstigt att kritisera det andra utan att överväga om det första är minst lika frihetsberövande.

Just det.

2009-11-02T10:42:00.001-08:00

"Den här världen är till för fjortisar och mansgrisar, alla andra får dricka zingo och hålla käften."

Stod det skrivet på anslagstavlan i K's tvättstuga. Vad svarar man på det?

Finner inga ord

2009-09-21T12:10:00.000-07:00

Total bloggomotivering, ordstagnering, osjälvsanering. Brist på kreativitet, vardagsbitterhet, lingvistitet och formuleringsunderfundighet. Lider jag inte längre av varken något ventileringsbehov eller bergochdalbanesvårmod? Kanske var det bara en tvärtemotalltperiod, en bekräftelsetransaktion, en provokationsmetod? Är det för att jag är kär? Bitterlessness, ingen tristess med ny gemensam kärleksadress, full känsloaccess och soulmatesuccess utan tråkobligatorisk grossess. Leva galet lycklig, glad och nöjd utan godtycklig förkonstlad fröjd.

Eller så kommer jag på något nytt att störa mig på nästa vecka när jag hinner tänka efter. Men kär är jag. Förunderligt förälskad.

Kharma - it's real.

2009-08-27T08:04:00.000-07:00

Utgivaren varnar här för att vissa kommer att känna igen sig i följande, vissa inte.

Ni vet hur nervös man är när man ska flyga över Atlanten? Inte för att det är speciellt läskigt att flyga, utan för att allt är så jävla jobbigt. Jag ska flyga från Kanada till Sverige. So far so good. Via USA. Där slutar good and oh my god tar vid. Jag ska mellanlanda. Byta plan. Jag vill inte in i landet. Alls. Ändå måste jag fylla i en visumansökan. Speciella tullpapper. Checka ut mina väskor, bära dem över gränsen och checka in dem igen. För jag ska ju på ett nytt plan. Ut ur landet. Jag måste dessutom betala $200 för min cykel.

Fast inte idag. Idag behövde jag inte betala, inte ta av mig skorna, ingen brydde sig vidare värst om mina papper, mina väskor åker helt oväntat hela vägen till Stockholm utan att jag behöver ta i dem. Alla ler och är trevliga och allt går fort och bra och lätt! En sån där dag man köper en trisslott? Nä, en sån där dag när man senare tappar sin mobiltelefon på bagagebandet och ser den trilla i väg tillsammans med sitt oversized luggage. Kharma - it's real.

Nu får det vara nog...

2009-08-23T16:57:00.000-07:00

...med den svenska handfallenheten. DN publicerade idag en artikel om de stackars svenskar som sitter fast i Turkiet (!) på grund av flygbolagsstrejk. Stackars, stackars svenskar "sitter i hotellobbyn utan mat och dryck och väntar på besked". Ursäkta? För att få något medlidande från mig så får ni åtminstone "sitta fast" i hotellobbyn utan mat och dryck. Finns det ingen mat att köpa? Har flygbolagsstrejken lett till ransonering av grisfestmaten, spritdrinkarna och glassen som ni snaskade på igår när ni satt i samma lobby i tron att ni skulle få åka hem? Har närbutiken stängt? Har alla andra hotells fyrstjärniga restauranger stängt? Är all mat och dryck i hela Turkiet slut på grund av flygbolagsstrejken? Trodde väl inte det. Gå ut och köp lite mat och dryck för fan. Om ni supit upp semesterkassan så ring SOS International på +4570105050.

Gråtfärdig på ett politiskt sätt.

2009-08-18T17:14:00.000-07:00

Den här dagen började med en timmes örongodis i form av p3-dokumentär angående immigrationssituationen i EU, nya medlemsländer och nationalistiska (borderlinerasistiska) grupper i EU-parlamentet. Där sitter parlamentsledarmöter från Frankrike, Belgien, Danmark, Italien och givetvis Sverige och hävdar att om vi inte stänger Europas gränser så kommer muslimerna att ta över, förkasta våra "europeiska värderingar", göra män och kvinnor ojämställda igen och tvinga europeiska kvinnor att bära burka. Man blir ju gråtfärdig och måste kanske ta steget in i politiken trots allt.

Sen kommer jag hem och hittar det här och börjar nästan gråta igen. Av en helt annan anledning.

Jag är väldigt politiskt blödig just nu. Jag misstänker att det är finanskrisen kombinerat med vetskapen om att rädda människor är farliga människor och manar till eftertänksamhet.

Eyes on the prize

2009-08-14T14:19:00.000-07:00

Jag går runt lite i lägenheten.

Jag kanske är lite hungrig? Tar en banan.

Hm, en bananfluga. De gillar verkligen bananer. Slår man på enkelspårig i ordlistan så är det en bild på en bananfluga. Flugan som äter, sover och bajsar banan. Som skulle offra sin mors högra hand för banan. Som skulle sälja sin lillasysters organ för banan. Som skulle...ja, ni fattar.

Jag tar bananen och flyttar den till andra sidan av rummet. Väntar.

Två minuter senare. Går fram till bananen. Där är den. Bananflugan. Men jävlar. Avståndet mellan punkt A, där bananen låg först, och punkt B där bananen ligger nu är säker tiotusen gånger bananflugans egen längd. Nu får det vara nog. Tar bananen, lägger den i badrummet. Väntar.

En minut senare, bananflugeforskaren är otålig nu. Går in i badrummet, fram till bananen. Vem skrattar mig i ansiktet när jag kommer dit? Bananflugan. Helt ofattbart. Det finns så mycket saker att äta i lägenheten som inte flyttar sig, ändå söker den hela tiden efter bananen. Flugor som vanligtvis äter a. vad som helst och b. det som finns närmast. Men den sluga bananflugan vill bara ha banan. Den är besatt av bananen. Flyger till andra sidan jorden för banan om den måste. Bryr sig inte om någonting annat. Jordens mest målsökande organism. Kanske kunde lära mig ett och annat tänker jag. Att satsa på en sak och bli bra på det istället för att hatta runt och vara halvbra på det mesta. Eyes on the prize, säger bananflugan (för det är en kanadensisk bananfluga) och garvar. Mowahahahaha!

Talar ut om mod.

2009-08-11T11:05:00.000-07:00

På förekommen anledning inleddes häromdagen en diskussion angående termen mod.

Mod.

Vad är egentligen mod? Jag har aldrig sett mig själv som särskilt modig. Står och väger när andra satsar. Velar, funderar, avväger, kalkylerar. Visualiserar mig själv falla när jag hoppar, krascha när jag droppar. Allt är egentligen lite för högt, lite för brant, lite för stort, lite för nära någon kant. Den där kanten som jag trevande närmar mig med pergamentstorr mun, tårarna brinnande bakom ögonlocken. Med asplövsknän och handsvett, varm i hela kroppen. Slåss med mig själv. Två steg fram men ser mig över axeln för att vara säker på att det alltid går att ta ett tillbaka. Brutal rädsla, kittlande nervositet blandat med en galen nyfikenhet. Den där nyfikenheten som väcker modet och driver det. Den opålitliga nyfikenheten som leder en fram till kanten och lämnar en där. Ensam att reda ut situationen med bara sitt obefintliga mod till hjälp. Nyfikenheten knuffar modet framför sig. Mot kanten. Som är för hög.

Det slutar alltid med att jag gör det ändå. Det där farliga som jag inte tordes. Trots att jag är så rädd. När jag tänker på hur ofta jag cyklar fortare än vad jag törs eller åker skidor brantare än vad jag egentligen trodde att jag kunde så är jag kanske ganska modig ändå. I förhållande till vad jag egentligen törs. Kan man vara modig i förhållande till sig själv eller är mod alltid irrelativt?. De personer omkring mig som jag ser som modiga är sällan rädda, men är mod mod utan rädsla? Kan man vara modig om man inte är rädd?

Geek.

2009-07-18T17:57:00.000-07:00

Erhm. Finnen har en kille. Jag har inte träffat honom men antagligen är han fantastisk för det är hon värd. Följande konversation utspelar sig på allas vår välfungerande favoritchat aka Facebook.

J: Vem är han då?

F: Han läser till 3D-animatör på en datanördutbildning som heter "future games academy" du hör ju bara av namnet.

J: Bra, en nörd. Bra där.

F: Nördar is the shiiat. Han är dessutom idrottsnörd, fjällvandrarnörd, konstnörd och har kanske jordens största hjärta.

J: Ah, hjärtnörd. De är de bästa man kan få tag på. Hjärtnörd...det är ju typ ett namn. Som Gertrud. Om du någonsin får en son , lova att du döper honom till Hjärtnörd Piiiiiip (där Piiiiiip är finnens efternamn som inte är bara hemligt utan även finskt och därför svårt att uttala).

F: Stjärtnörd Piiiiiip.

J: Hjärtnörd Stjärtnörd Piiiiiiip. Angenämt.

F: Jag dog lite nu.

Vem sa att det var lätt att vara man?

2009-06-23T18:33:00.000-07:00

Fick ett mail idag från världens genom tiderna finaste människa. Den kille som jag har glädjen och stoltheten att kalla min egen. Vi råkar befinna oss på mer eller mindre varsin sida av jorden under en rätt lång tid och tvingas förutom telefonsamtal värda sin vikt i guld, rosenskimrande sms och kärleksförstärkaren Skype, kommunicera via mail. Den här veckan har han råkat hamna i ett land där det inte är som hemma. Eller som hemma fast värre. Det beror nog på vem du frågar. I det här landet råkar det vara lagligt för män att köpa sex. Vilket leder till att män från grannländerna faktiskt väljer att ta ett plan just till det här landet just för att bara köpa sex. Detta trots att de är tillåtna att ha hur många fruar de vill, om det nu skulle av någon anses vara en förmildrande faktor. Att vara en riktig man i ett sådant land, det är bevisligen inte helt lätt. Att vara en kille med känslor och tankar och en tro på att man är lika mycket värd oavsett vilket kön man har. Tjejer kan skrika och gorma hur mycket som helst om att män är djur, men hur kul är det att höra om man är en bra kille? Som är lika ointresserad av kvinnliga strippor som de flesta kvinnor är av manliga? Där sannolikheten att han skulle köpa sex av en kvinnlig prostituerad är lika låg som den är hos de flesta tjejer när det gäller att köpa sex av en manlig hora? Han vill läsa porrtidningar lika gärna som jag vill få ett helt okänt manskön tryckt i ansiktet när jag tittar bland tidningarna på ICA. Inte så gärna that is. Han är inte ett svin och helt ointressad av andra tjejer. Varje tjejs drömkille alltså. Och ändå är det inte det som är normen? Ändå är det reglerat av lag i det landet han befinner sig i nu att om han vill köpa en tjej så får han? Ja, vem fan sa att det var lätt att vara man?

Dum, våldsam och självmordsbenägen

2009-06-18T17:31:00.000-07:00

Folk i regel beskyller ständigt tv för att göra oss dumma, filmer för att göra oss avtrubbade för våld och rock/rap för att göra ungdomar våldsamma, drogberoende och självmordsbenägna.

Jag har under en betydande del av mitt liv vetat att detta är bullshit. Jag beskyller istället folk i regel, för att göra mig dum, våldsam och om inte drogberoende så väl från tid till tid självmordsbenägen. Det största problemet enligt mig är inte att barn omedvetet absorberar hemliga, onda budskap från tv, film, musik och media i allmänhet när de är sex utan att samma personer medvetet accepterar alla budskap som folk kommer med när de är tjugosex. Ta till exempel buskapet som innefattar att vara "normal". Redan innan vi konstaterat huruvida vi är normala eller inte så vet vi att det är det som är eftersträvansbart. För det har folk sagt. När vi medvetet har accepterat det börjar den medvetna strävan efter att bli det. Att skaffa sig det som ingår i det normala paketet. De som inser att de trots strävan och envetna försök inte kan nå dit blir våldsamma. De som inser att de trots envetna övertalningskampanjer inte vill nå dit blir själmordsbenägna. Och de som väljer att lägga sig ned, ge upp, och att istället för att leva ett liv byggt på egna förväntningar leva ett byggt på andras, de är bara dumma.

Du blir inte våldsam, självmordsbenägen eller dum av att lyssna på musik. Du blir det av att lyssna på folk.

Nordamerika

2009-06-16T18:57:00.001-07:00

Som ett godisregn från taket när man minst anar det gästspelar åter fem-i-topplistan. Fem saker som får i-ländernas i-land att framstå som ett u-land. (Eller mer korrekt, fem saker som får i-kontinenternas i-kontinent att framstå som en u-kontinent).

1. Mobilabbonemangen.
Betala när någon ringer TILL dig? Om du inte vill det, skaffa fast telefon.

2. Fast telefon.

3. Dammsugarna. Slanglösa, upprättstående, värdelösa, icke-tillräckligt-välsugande maskiner som minst av allt klarar heltäckningsmattorna.

4. Heltäckningsmattorna.

5. Plastpåsarna i matvaruaffärerna. Max en vara i varje (or else this store will not take any kind of responsibility for damage to groceries in the case of a broken bag).

Annars, all good over here.

50% hittepå

2009-06-11T05:44:00.000-07:00

I samband med utbrett resande de senaste dygnen har jag tagit del av podcast på allra högsta nivå. Radio när den är som bäst. Public Service där bara en enda timme är värd hela avgiften. Mammas nya kille.Här lär jag mig att 50% av alla parrelationer ju bara är hittepå. Att 50% av alla som lever i en parrelation ju bara går omkring och övertalar varandra om att de är kära i varandra, och de är ju jättebra på det. Men när kräfthatten åker på så åker pillesnoppen likförbannat in i fel tjej. Hade ju inte kunnat säga det bättre själv. För inte allt för länge sedan träffade jag den person som jag nu tänker mig resten av mitt liv tillsammans med, killen med intruktionsboken. Jag inser nu att mitt relationsliv före honom bara har varit just, hittepå. Relationer där den ena eller den andra har följts av en liten, gnagande tanke om att kanske, kanske är gräset grönare någon annanstans. Kanske, kanske finns det någon där ute som jag kan ligga med när jag är stupfull för att känna mig attraktiv. Men man åker på IKEA tillsammans ändå. Man tar beslut för att göra den andre till lags som inte riktigt känns helt bra för sig själv. Som gnager och bränner och gör att man blir bitter och gammal alldeles för tidigt. När jag nu tänker på det så är det så många killar jag vet som har någon form av inbyggt behov av att hävda allmänt och officiellt att det är lite skönt att vara iväg utan tjejen. I beg you pardon. Klart att man kan tycka det men om man känner behov av att gå ut med det vitt och brett kanske man borde forska i sig själv. Har man då offrat så mycket av sig själv i relationen att trycket är så högt inuti att det måste ut? Jag skulle kunna tänka mig att 50% av alla de som lever i en parreation inte anser sig spela för samma lag som den de är tillsammans med. Det är ständiga derbyn. Borta och hemma. Har man inte tillräckligt många motståndare redan?

Eller har man bara hittat fel person? Jag trodde länge att jag ville ha en kille som var som mina, helt fantastiska, killkompisar. Det var ju dem jag umgicks med, det var väl bland dem som var som dem som jag skulle finna Honom. Jag älskar många av mina killkompisar otroligt mycket, jag kan acceptera att de spanar på andra fastän de är ihop, trots att jag aldrig skulle göra det, för det rör inte mig. Jag kan acceptera och roas av att de ständigt måste vara störst, vackrast, så otroligt tuffa och bättre än alla. Jag kan skratta när de skämtar om tjejer på tjejers bekostnad eller fäller kommentarer. Men jag har insett att det inte är det jag vill leva med. Jag vill prata med min kille. Jag vill veta att när han säger något så finns ingen dold agenda, inget hål inuti som måste fyllas med konstant yttre bekräftelse och kravlösa oåtervinningsbara engångsligg. Jag vill inte att min kille hasplar ur sig att han måste höra med "chefen" om han ska hitta på något eller skulle ha problem med att jag tjänar bättre. Jag vill inte att han läser Slitz, oavsett om jag skiter i om mina killkompisar gör det. Jag vill att han ska tänka efter, vilja spela på samma lag och är tillräckligt mycket man att han kan öppna munnen och säga till när något inte är okej.

Jag tror att om fler tänkte efter vad det egentligen är de vill ha och letar rätt på någon som vill ha samma sak, då skulle de där 50% inte vara 50% längre. Vill man kunna ligga med andra när man är ihop, då får man helt enkelt hitta någon som också tycker att det är okej. Vill man spana och flörta på krogen då får man leta rätt på någon som också gör det och därför är beredd att acceptera reglerna. Jag, jag tycker inte att det är okej. Jag är kär och jag vill känna att det är bara jag. Och bara J. Bara vi. Mot världen.

Kund(o)tjänster och samhälls(o)tjänster

2009-06-09T05:21:00.000-07:00

Så. Jag är tydligen tillbaks där jag började. På svenska. Kanske beror det på en häftig nostalgi- och separationsångestvåg då jag idag lämnar hemlandet för ack så lång tid. Att jag kommer att bli tvungen att vända och bända på det engelska språket tillräckligt mycket ändå framöver för att få fram vad jag tycker och tänker. Jag åker till Kanada en stund. Försökte häromdagen förklara det för diverse myndigheter. Exempelvis Arbetsförmedlingen. Jag har fått arbetsvisum, sa jag. Det är ingen lögn. Jag frågade henne vad som skulle hända nu. Uppenbarligen har jag inget jobb i Sverige längre. Kan heller inte anses som arbetslös i Sverige och skrivas in på Arbetsförmedlingen, jag är ju inte här. Vad händer då om jag kommer hem och blir sjukskriven undrade jag. Hon visste inte och bestämde sig för att ringa till Försäkringskassan. De måste ju veta. Jag kan ju omöjligt vara den första som jobbar i ett annat land. Villhelm Moberg kom ju på det för skitlängesedan. Handläggaren på Försäkringskassan svarar på Arbetsförmedlingens fråga om Kanada att jag ska skriva ut blankett 5459 - Uppgifter om flyttning till eller arbete i ett annat land och skicka in.

Jag åker hem.

Börjar fylla i blanketten.

Fastnar.

Frågorna känns konstiga. Bäst jag ringer Försäkringskassans kundtjänst. Mycket riktigt. Jag ringer, frågar var jag ska kryssa och hur jag ska skriva. Var fyller jag i att jag ska åka till Kanada, det måste ju spela roll vilket land det gäller? Vad innebär blanketten? Får till svar att landet inte spelar roll och blanketten skickar jag inte in förrän jag kommit till Kanada och fått ett jobb för då skrivs jag ut ur den svenska Försäkringskassan och in i den kanadensiska. Säger tack och lägger på.

Funderar en stund.

Hittar en punkt på blanketten där det går att kryssa i att jag åker utomlands i syfte att SÖKA jobb. Då kanske jag kan kryssa i där och skicka den nu ändå? Bäst jag ringer igen. Mycket riktigt, jag kan kryssa i där, skicka in och åka till Kanada nu. När jag sen får ett jobb hör jag av mig igen för att bli avskriven. Säger tack och lägger på.

Funderar en stund.

Nu har jag fått två helt olika svar. Jag kanske ska ringa igen för sannolikhetens skull. Ringer igen och upplyser denna tredje tjej på kundtjänst om att jag fått två olika svar och om inte hon kan säga vem av dem som har rätt så vill jag tala vänligt men bestämt med hennes enhetschef. Säger tack och blir en halvtimme senare uppringd. Av chefen. Blanketten gäller bara för Europa säger hon. Inte för Kanada. Det finns ingen blankett för Kanada. Jag frågar om hon är den enda på Försäkringskassan som vet det. Hon upplyser mig även om att för att få ersättning om jag skulle bli sjukskriven när jag kommer hem så är det bättre för mig att stanna i Sverige, anmäla mig arbetslös och gå på A-kassa än att åka till Kanada och försörja mig själv. Ibland är det synd att man har sån lust att göra rätt för sig. Det är ju så jävla enkelt att inte göra det. Jag vill inte ha något bidrag. Jag vill jobba. Hemma eller någon annanstans. Dessutom så känns det än en gång som att det är konstigt att det är mer sannolikt att få ett svar från deltagarna i Jeopardy än i en kundtjänst.

Life.

2009-05-19T03:58:00.000-07:00

So, I tend to assume that there is two ways to look at life. Life in general and my life in specific. Either anything has nothing to do with anything or everything har everything to do with everything. There are problably several other ways to look at life out there, I've heard about religion and spirituals but they don't seem to be probably to me. I have a hard time making up my mind which one of the two I would prefer. On one hand we are playing with dices. Every single event in life is pure hazardic. Man meet woman and the probability of that ever happening is as high as it never happening. They just happened to be at the same place, at the same time, purely coincidental and might never have met otherwise. Someone won a milion bucks at a lottery-ticket and that was just luck. He or she did'n earn it or deserved it more than anyone else. Karma is a nullity in this context. It does not matter if you fuck up once or twice, you will always get a new chance of doing something good and right and you will not be punished for the rest of your life because nothing that happens in the future will have nothing to do with the things that happens now. We just keep rolling the dice.

On the other hand we better play our cards right. Because everything we do will affect everything else. We would have met eventually, he or she would have won that milion dollar sooner or later because he or she had it coming. In this way things are ment to be. It's more or less impossible to change who you are and where you are going. If you are supposed to fuck up in the end you will for certain end up as a fuck up and there is nothing you can do about it. We are born with a road in front of us and all we can do is to follow it.

Sometimes i prefer one in front of the other, sometimes the other way around. Is it preferable to not be able to do anything to change your destiny or no matter what you do there is no destiny, just hazard?

Operating instructions

2009-04-28T05:10:00.000-07:00

For a very long time, it seems like forever actually, I thought that a user's manual wasn't included in the package that I call me. Several times people have tried to come across my handbook, unsuccesfully. They have searched without finding, they have looked but not seen.

The operating instructions of a thinker/maniac is not easy to figure out. Which buttons to push and which to not. One will need to know when to ask and when not to ask. When to hug it out and when to stay away. And now, I have come across someone that already had the manual for me in his right pocket. And he can read it too. A person that touches me in ways I didn't know I liked. A person that talks to me in ways I didn't know I wanted to be spoken to. He picks up groceries that I would have bought myself and recommend books to me that I should have read a long time ago. Whithout trying. My thoughts about litterature as well as the oil-industry, relations, too heavy luggage and flying without wings has always been for me and my close friends only. Until now.

How can he know what I need when I don't?

How can he be calm when I'm not?

How can he stay when I will not?

Who sold him the manual on e-bay and how much was it?

Can I buy it and figure myself out the way he has?

Damaged goods

2009-04-16T00:10:00.000-07:00

We are all damaged, it seems. In one way or another our carry-on bags are so heavy that we shouldn't even have been let on the flight to start with. Where are the stewards people? Planes crash if they get overloaded, if every single passenger is carrying too much weight the fuel will not take us where we intend to go. And so, we end up in situations in life where we wish we where not.

Frugan was dating this guy. He was too young for her. Or maybe you can call it too undemolished. It was doomed from the start, he would never have understood her missbehavour, paranoia and unexplainable fear for love and trust. If you don't carry any luggage, never have thought that you found the right but was wrong, never have been hurt as hell, then you will never understand the fear of calling something two instead of one and one. It takes time you know. Two years ago, someone I trusted with my life went fishing. In several ways, some of you know the story. Two years ago. As time went by, feelings disappeared one by one - love, hate, disappointment, anger and pity. The one and only thing that is still there is the fear. Of ever ending up there again. I don't ever want to go there again. So how am I ever going to get to travel somewhere with someone when the plane that is supposed to take us there is so jammed with load that it will crash and burn half way? If you know that a plane is going to crash, would you get on it in the first place? I'm finding myself calculating possibilities. The more attractive the intended destination is - the more it is worth risking a ride straight to hell instead. Putting it that way, so far no destination in the world/life has been worth the jeopardizing. Recently I have been starting to think that what I need instead is a really qualified pilot. Someone that can steer that plane, even if it's overloaded with all my shit. Someone who has been there, seen it, felt it and survived. Someone that understands where I'm coming from but is able to show me that it might just be worth the ride. Feel the pressure JK.

Google Translator

2009-04-02T00:08:00.001-07:00

So. After bitching a little bit to my friends about how much harder it is to be funny and interesting in english I was told to use Google Translator. It was supposed to be perfect. Since I happen to be plain lazy and an undercover genious, what would be easier than to write something in Swedish and let the allmighty powers of Google translate it. I tried with the description of myself written around the time of the very birth of this blog. Follow does the result.

I see myself as an engineer, argumentatör that disrupt and economist with the all-or-nothing syndrome. Music Freak with performance panic, perform the cyclist with a lack of patience. Skier, ordbråkare, control advocate, list printers and omkringdrivare. Slack with ambitions and twelve steps to happiness, must constantly think and feel. Doubts and hatred, ambitious or lazy? Love and respect, now or directly? Sleep all day but act with your head instead of the stomach. Burning, skin, stress, mandatory straight-opposite-girl, provocative, stable-unstable adrenaline lackey. Framåt-/uppåtsträvande and moralprejudicerande, without sensitivity but in view-to-die-without-to-have-been-all-fears. Future plans that include baggy jeans, dirty bike and NYC-key. One or zero, stone track or IQ badboll. Flies perfect, but fall like a stone, a long body but short legs.

Very much less funny than the original. Still funny though, if you know swedish. Other rumours about Google Translator is that it constantly translates "Östersund" (my home-town) to "Miami". Also funny.

Sincerely your argumentatör that disrupts. View-to-die-without-to-have-been-all-fears to all of you.

Von Oreda goes international

2009-03-31T01:16:00.000-07:00

So, after roughly speaking ten thousand of those "start writing in english you stupid fuck"s I have finally decided that I will stop being a stupid fuck and give also my non-swedish-speaking friends a chance to get enlighted, annoyed, or what ever you people tend to get when reading my somewhat confused thoughts. Since I now have to translate them into something else than the tounge given to me by my mother, the risque of confusion might become even higher. But since I like to play it high and like it even more to get myself out on water way to deep, I think that it will work out just fine.

It came to my knowledge the other day that it also should be of my interest to make money of these confusions. I was sent an e-mail of which the purpose was to encourage me to put some ads for some products/services/stuff-that-one-is-supposed-to-spend-money-on up on my blog. From whom? I cannot say, but they seemed to think that they could figure out exactly who you people are that take interest in my life and what kind of stuff that you would be willing to spend your money on. I see two enormous hatches here.

One. My will to represent or get connected with a company/product/thing-ish that I don't even get to know what it is before it turns up on my page. Apparently they think that I must be stupid. Random ads rolling around at the right side of my page at all times? Give me a brake.

Two. Even if I could trust in the advertising company to not post any ads that would offend me, piss me off or annoy me, I would not for one second believe that this company, or any company, in any leagal way could caracterize my thoughts and the personalities of the people that choose to read them so well that they could confront me with ads that would be appealing to you. They would probably work in some form of generalizing way that would have me end up with ads for weight-loss (Frugan - Female, 26 years of age), H&M (Finnen - Female, 26 years of age), and muscle-gainers (Riddarn - Male, 31 years of age). If they only knew that Frugan is naturally 37 kg fo life, Finnen one of the most well dressed I know (and at the same time smart enough to know how H&M produces their garments) and that Riddarn uses his skateboard, snowboard and bike (and ONLY his skateboard, snowboard and DH-bike) to stay in shape. If they were really good at their jobs and presented me with ads for white horses, jobs in remote parts of the world and time-machines, then I might be interested. Until then, I will not quit my day-job for this.

Vardag

2009-03-16T07:21:00.000-07:00

I tiden av denna bloggs, eller snarare oreda av ords, skapelse så hände det sig att jag skulle välja i vilken kategori av bloggande den passade bäst. Jag ombads alltså att avgöra i vilket fack mina dagliga, eller åtminstonde hyffsat kontinuerligt återkommande, ord och funderingar passade in. Då det varken fanns ett fack för bloggar som är ologiskt ärliga, fulla med svammel eller brutalt självutlämnande, alternativt ett fack för diskreta provokationer, så placerade jag mig själv och mina ord i kategorin "Vardag". Jag besöker sällan några andra bloggar men i ett sällsynt infall av nyfikenhet inför andra människors vardagsliv så bestämde jag mig idag för att kolla in några av de andra som definierat sitt skrivande som vardagsbloggande. Jag är efter denna konfrontation mer osäker på om jag har definierat mig själv rätt. Är det meningen att jag borde skriva något i stil med "gick-till-jobbet-åt-kyckling-gick-på-aerobics-tittade-på-såpa"-dravel för att passa in i kategorin "Vardag"? Inte en enda av de bloggarna jag tittade på delade med sig en enda tanke, bara handling. Och här sitter jag och delar inte med mig av någonting annat än mina innersta funderingar. För det är ju min vardag. En vardag där jag tillbringar mer tid åt att filosofera än att jobba, mer tid åt att rädda världen i tanken än att dricka coctails, och där frågorna vem/var/när/hur och varför tar så mycket plats att det ibland inte känns som att jag hinner göra någonting annat än att just tänka.

På senaste tiden har dessutom just det där med vardag blivit ett skrämmande viktigt ämne att ägna sina vardagsfunderingar åt. Detta då jag av en vän nyligen blev upplyst om att 97% av livet är vardag. Hur han hade kommit fram till det har jag ingen aning om, inte heller om det är särskilt sant, men jag tror knappast att han menade vardag som i måndag-till-fredag-vardag, där lördag och söndag anses vara ovardag (särskilt eftersom jag tror mer om honom än att inte kunna kalkylera att 71% av livet då skulle vara vardag, om man bortser från röda dagar som inte inträffar på ovardagar). Jag tror snarare att han menade vardag som i att bo på samma plats, med samma människa och ägna sig åt någon form av upprepat beteendemönster, dag ut och dag in. Ja, som i att "gå-till-jobbet-äta-kyckling-gå-på-aerobics-titta-på-såpa", och kanske ligga med varandra om man har tur. 97% alltså. Jag hade inte ens varit i närheten av att fundera över vardagen innan jag fick reda på det här. Det hade ju funnits så mycket annat att tänka på, saker som inte rör min vardag på annat sätt än att jag tänker på dem till vardags. Krig till exempel, eller svält. Inte min vardag, men någon annans. Jag har ägnat min vardag åt någon annans vardag och därför kan man väl minst sagt säga att jag är lite frånvarande när det gäller att leva i mitt eget nu. Att diskutera vardagen här hade nog inte ens kommit på tal om det inte hade varit för att jag för bara ett par dagar sedan fick beskedet att två av mina goda vänner K och J efter ungefär ett års förhållande bestämde sig för att bryta upp, för att vardagen inte fungerade. Jag känner dem båda väldigt väl och vet att de tycker väldigt mycket om varandra. Jag både anar och vet att de inte är de enda vardagsförlorarna i min närhet. Jag har tidigare levt efter devisen att om man klarar av att resa tillsammans med sin partner, om man klarar femtontimmarsförseningar, diarréutbrott på andra sidan jorden, stulna kreditkort och flygplatsnätter, då klarar man allt. Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det kanske är precis tvärt om. Om man klarar av att inte resa med sin partner, det kanske är då man klarar allt? Om man tycker att livet är fun and games även en risig tisdagseftermiddag när man måste laga mat på ingenting (för att ens bättre hälft glömt att köpa hälften av det som stod på listan). Om man är rätt nöjd med tillvaron trots att man inte har några rena trosor (för att den man är tillsammans med har glömt att boka den överenskomna tvättiden). Om man klarar att leva tillsammans utan oförutsedda motgångar och jet-lag, i en vardag där man måste underhålla varandra utan paraplydrinkar, roomservice, laviner, svettiga husbilar och/eller malariamygg, då är man nog menade för varandra på riktigt. Att vara du och jag mot världen när det inte finns något hot mot vi:ets varande och inget att enas mot. Att klara av att göra så tråkiga saker som att åka på IKEA, betala räkningar och skotta snö, utan att ledsna på varandra. Det verkar ju helt orimligt svårt när man tänker på det. Kanske särskilt för någon som mig själv som knappt klarar av att leva i vardagen över huvudtaget.

Vardag eller ovardag, nu får jag nog snart placera den här bloggen i relationsfacket istället.

Jag var i luften!

2009-03-13T07:18:00.000-07:00

Igår fick jag en ny vän. Eller en nygammal. Det beror på hur man ser det. Vissa människor kan man umgås med hur länge som helst utan att kunna, eller känna att man behöver, definiera vilken slags relation man har till varandra. Andra vet man direkt. Med den här vännen har det varit lite mer oklart. Det började med attraktion, fortsatte med intensivt umgänge och avslutades med att jag mer än någonting annat ville bli kär. Men det blev inte så. Som den rationella person jag är (jag refererar till personlighetstestet i föregående inlägg samt alla totalrationella handlingar jag ständigt ägnar mig åt) så tycker och tror jag ständigt att jag borde kunna bestämma hur jag ska känna. Så svårt kan det väl inte vara? Varför kan man inte, när man träffar en riktigt, riktigt fin person, få bestämma att - honom är jag kär i? När allt borde vara enkelt så är det inte så lätt. När alla förutsättningar finns, vad är det som gör att känslan saknas? Vem/vad är det som bestämmer det där lilla sista? Eller vet man redan från början att det där lilla sista aldrig kommer att finnas eftersom det sista måste vara det första? Och om man vet att det sista borde komma först, varför fortsatte man vänta på det när det inte fanns där från början? Kanske är det för att det är rent ut sagt livsfarligt, dödsläskigt och fantastiskt obehagligt de gånger när det finns där från början. För träffar man någon man blir kär i, det är ju då det kan göra ont på riktigt. En fin strategi är därför att bara involvera sig i de personer där det där lilla extra aldrig fanns. Som att inte kunna bli bränd - man är ju i luften. Vissa brännbollsfanatiker hävdar ju dock att det där med att vara i luften är ett löjligt påhitt, en myt och fusk. Att om man ständigt fokuserar på att vara i luften så kommer man aldrig att hinna fram till första konen. Man kanske bara skulle springa allt vad man kan när det kommer ett riktigt bra slag istället för att försöka vara i luften. Inte oroa sig så mycket för om man kommer att bli bränd eller inte. Satsa lite. Jag måste nog sluta involvera mig i relationer baserade på osannolikheten att bli bränd och istället lägga benen på ryggen just de där gångerna när risken att bli bränd är värd chansen att varva.

Och den nya vännen? Grym kille. Grym vän.

Personlighetstest

2009-03-05T06:29:00.000-08:00

Jag har gjort ett personlighetstest. Utfallet följer nedan.

"Du söker utmaningar i ditt liv. Du är en modig, hårdhudad, självständig och orädd filosof som gillar att fundera på idéer och problem ordentligt innan du tar ett beslut. Du har lätt för att fokusera och är uthållig, systematisk och skicklig när du håller på med dina intressen eller eftersträvar dina mål.

Du är självsäker och du uppskattar de möjligheter du ges när du arbetar hårt. Du har mycket energi, tänker snabbt, tar beslut fortare än andra och ogillar onödiga regler. Du har även ett rationellt förhållningssätt till andra människor, saker och idéer.

Du gillar inte att småprata och därmed tycker du inte att det finns någon anledning till att stå och tala med människor du inte har något gemensamt med. Du söker dig istället till män och kvinnor som kan utmana ditt snabba intellekt och som är rappa i sina kommentarer. Du är okonventionell i dina attityder och värderingar och du kan anses oförskämd.

Du gillar spontana människor och du är en spännande, mycket drivande och krävande vän och kollega."

Kommentarer? Vore tacksam om någon kunde säga att det där med att vara en krävande vän är osanning.

Rekord

2009-02-23T00:37:00.000-08:00

Jag har rest igen. Den här gången till den mer asiatiska delen av världen. Här har jag och min vän E bott i tält och ägnat en månad åt att fundera på livet. Under resans gång har diverse rekord slagits, både personliga likväl som internationella. En lista på de fyra mest framstående rekorden följer nedan.

1. Världsrekord i antal sovande personer per meter tältyta.

För att slå detta rekord finns det två angreppssätt, antingen kan rekordförsöket göras med ett stort tält där man försöker provocera in så många människor som möjligt eller så kan man välja att bara vara två men välja ett tält av nanoomfång. För att kunna slå det dåvarande rekordet valde vi ett tält där den enda möjligheten till sömn uppstod om en person låg utsträckt i sin fulla längd längs ena kanten samtidigt som den andra personen intog fosterställning precis bredvid. Symmetrivändningarna var perfekt koordinerade redan efter andra dygnet, så var även förmågan att ignorera sovande kroppsdelar såsom armar och ben. Smärtorna i höft, axel samt rygg var möjliga att ignorera först efter elfte dagen när vanan vid fladdermusskrik var så god att rekordförsöksdeltagarna somnade inom första timmen i liggande position. Med rekordet följer ofta även insikter angående att en person som det utan problem går att dela en yta mindre än en 90-säng med under en månads tid är en vän att hålla hårt i.

2. Personligt rekord i antal dagar utan att se sin egen spegelbild.

Elva dagar. Under rekordförsökets sista dygn uppstod viss ångest och oro angående huruvida rekordförsöksdeltagaren skulle kännna igen sig själv vid möte med sin spegelbild. Lugnande känsla när denne insåg att även om det skulle falla sig så att denne inte gjorde det så skulle det ändå vara statistiskt säkerställt vem personen i spegeln var, då vi bara var två i resesällskapet (och överhuvudtaget i de närmaste omgivningarna) och E kunde intyga att jag inte blivit utbytt.

3. Personligt rekord i antal dagar utan att tvätta håret.

Elva dagar. Om anledning önskas till varför detta rekord inte slogs med än fler dagar, se rekord nummer två. På elfte dagen avbröts alltså rekordförsöket då riskerna bedömdes som för stora för att fortsätta efter vetskapen om sin egen uppenbarelse. Kriterier för att slå rekordet innefattar att inget shampoo, ingen tvål eller andra flytande, fasta eller gasformiga hygienprodukter får tillföras, färskvatten bara i begränsad mängd (och högst var tredje dag), att borstar, kammar eller andra utredningsredskap är strikt förbjudna inom en fem meters radie från håret samt att rekordförsöksdeltagaren måste ta varje tillfälle som ges till sandtillförsel till hårbottnen.

4. Personligt, nationell, internationellt samt universellt rekord i personlig utveckling.

Inom loppet av en månad måste rekordförsöksdeltagaren lyckas bestämma vad denne skall bli när denne blir stor, bestämma vad denne skall göra med sitt liv det närmaste året likväl som de närmaste fem åren. Rekordförsöksdeltagaren måste dessutom vara mer än nöjd med dessa beslut och vilja börja arbeta på att genomföra dem så snart som möjligt. Anledningen till att detta rekord är ett av de svåraste av alla rekord att slå är att rekordförsöksdeltagarna parallellt med ovanstående måste komma till insikt gällande tidigare misstag och vilken roll denne har spelat i konflikter, missuppfattningar och rena bråk i tidigare relationer, vänskapliga likväl som ovänskapliga. Vidare måste personen som gör ansats att slå rekordet bestämma sig vad det egentligen är för kille/tjej denne letar efter till platsen som potentiell livsparter och inse att det inte är värt att lägga energi på personer som inte är i närheten av att leva upp till detta. Det krävs även insikt gällande graden av nöjdhet med nuvarande yrkesval, bostadsort, hårfärg, vänskapskrets, allmänbildning och intellektuell stimulans. Graderas från ett till fem, inskickas till sig själv i dubbla exemplar, signeras, stämplas, verifieras samt görs någonting åt. Pronto.

Double Nature

2009-01-09T05:52:00.000-08:00

Jag var på konsert igår, ansiktsbehåring. Fick mig att börja fundera. Har alltid sett mig själv som lite hårdrock. Ni vet, Jack Daniels, långt och otvättat hår samt lite av ett otrevligt beteende. Jag är dessutom en jäkel på att spela luftgitarr och kan skrika med i ett stort antal hårdrockslåtar. Samtidigt blev jag helt ställd igår. När sångaren presenterade basisten med attributet "han har jättestor kuk" samt frågar publiken "Är ni fulla?", vilkets rungande ja-svar följs upp med "Visst är det roligt?". Skitkul. Eller?

Jag kom även på mig själv med att bli lite irriterad över alla människor som inte bara kunde stå stilla på samma ställe och lyssna på musiken. När den femtielfte karatepackade personen trängde sig förbi mot baren var jag ohyggligt nära att dra en rak höger mot ena njuren på den tatuerade idioten. Att inte klara röjande folkmassor är definitivt minus på hårdrockskontot, oprovocerat våld ger plus. Utjämnat på den punkten alltså. Då kommer vi till spriten. Någonstans tycker jag ju ändå att faktumet att sångaren tömde en hela JD under en en timme lång spelning borde respekteras. Han är ju trots allt bra på det han gör. Vid flertalet tillfällen har jag druckit sprit direkt ur flaskan och känt mig, om inte en timme senare så åtminstone vid tillfället, rejält häftig. Men igår när jag är nykter och resten av lokalen överdoserad, inte lika häftigt. Minus på drugs-delen alltså.

Jag har vidare headbangat till mig rejäla nackspärrar från time to time, spelat luftgitarr så att fingrarna blöder och så att jag dagen efter har haft fantomsmärtor i de fingrar som hållt det osynliga plektrumet. Senast i somras spelade jag luftgitarr ståendes på bardisk på svartklubb så länge att folk började undra om jag fastnat i posen. Igår spelade jag lite försiktig dansbandsgitarr, snärtade lite osynligt på de fiktiva strängarna under min favoritlåt. Jag har dock fortfarande långt hår som jag tvättar för sällan och som svänger vid precis rätt frekvens. Dött lopp inom headbanging och luftinstrument alltså.

Sen kommer vi till sex. Obligatoriskt inslag inom hårdrock. Helst ska man ligga med vem som helst, bara det är backstage eller på sönderslaget hotellrum. Är man tjej skall man vilja ligga med bandet. Jag vill inte ligga med bandet. Är det meningen att jag ska svimma av upphetsning när sångaren proklamerar bandmedlemmarnas penisstorlekar? Här blir det minus alltså. Jag vill verkligen, verkligen inte ligga med någon i bandet. Oavsett size. De är lätt överviktiga, sprittjocka som vi säger hemma, luktar garanterat av bakfylla, cigaretter och gammal turnébussinredning. Deras kalsonger är garanterat inte bytta på ett gäng dagar, deras sängar garanterat fortfarande varma. Jag vill ju kramas? Och ligga sked. Inte så mycket hårdrock att bara vilja ligga med någon man faktiskt tycker om.

Jag börjar känna nu att jag kanske får ompröva min egen uppfattning om mig själv som lite av en hårdrockare. Jag kanske är för mesig? Eller för gammal. Fast bandet är ju äldre än jag och det är även gubben som headbangade till sig en fläskläpp famför mig, flinten till trots. Jag lämnar det till er som känner mig av avgöra, hur mycket hårdrock är jag egentligen? Rösta till höger, jag lottar ut biljetter till min nästa luftgitarrsspelning bland er som deltar.

Dialog

2009-01-07T08:50:00.000-08:00

Där F är frugan och J är jag. Vi diskuterar till en början frugans nya men likväl nyss dumpade sweetheart.

F: Varför duger han inte åt mig?

J: Ingen duger åt dig kompis, bara världens bästa och han har inte ridit förbi på sin vita häst ännu. Han kanske har en långsam häst. Det är inte hans fel. Vissa hästar är skitsega. Typ ridskolehästar. De lyssnar inte.

F: Jag tycker dessutom att din häst rider förbi här lite sällan. Kan jag locka den med något? Typ havre?

J: Testa smågodis.

F: Jag har lagt ut det nu.

J: Jag hör att den börjar stampa i hallen.

Och så var det det där med relationer.

2009-01-06T05:11:00.000-08:00

Jag undrar när jag började skissa på den. Checklistan. Ett oändligt antal påståenden med liten kryssruta till höger där bock sättes om egenskapen uppfyllts av potentiell partner. I en värld där jag ofta känner mig väldigt komplex är min egen komplexitet fortfarande mil ifrån vad denne man tvingas prestera för att få full pott. Ambitiös skall kunna bockas av, men även att han är ordförande i någon form av ledighetskommitté. Han skall läsa buissinessmagasin och skidtidningar (Åka Skidor gills inte) med samma glöd, diskutera repor på gaffelben med ej lägre grad av engagemang än den han lägger på att kontemplera Israel/Palestina samt gärna packa väskan för långresor någon gång varje år samtidigt som han har en för honom stimulerande och utvecklande karriär. Självmedvetenhet och självdistans, kanske en ingenjör, en argumentatör som stör eller en ekonom med allt-eller-inget-syndrom. Ett musikfreak med prestationspanik, en utförscyklist med tålamodsbrist. En skidåkare, ordbråkare, kontrollförespråkare, listskrivare och omkringdrivare. En slacker med ambitioner och tolv steg till lycka, nån som ständigt måste tänka och tycka. Nån som vågar känna tvivel och hat, men hellre ambitiös än lat. Kärlek och respekt, nu och direkt. Nån som sover hela dagen men agerar med huvudet istället för magen. Brinnande, hinnande, stressande, tvingande, raka-motsatsen-kille, ett provokativt, stabil-labilt adrenalinsnille. Framåt-/uppåtsträvande och moralprejudicerande, utan fingertoppskänsla men med tänk-att-dö-utan-att-ha-hunnit-allt-rädsla. Framtidsplaner som innefattar baggy jeans, skitig cykel, NYC-nyckel, sjumilakliv och ett gemensamt liv. Måste flyga perfekt men våga riskera att falla som en sten, ha lång kropp och gärna ännu längre ben.

Ni som har hängt med i bloggen känner ju allt för väl igen ovanstående fraser. Jag kanske inte har något annat val än att skaffa längre ben och gifta mig med mig själv? Eller så river jag listan, för när jag tänker efter så är det viktigaste att han inte är tuff jämt. Där måste vi vara lika.

Att förverkliga sig själv genom andra

2008-12-22T07:28:00.000-08:00

Jag träffade en "sätt-in-valfri-sport-här-men-idag-råkade-det-vara-slalom"-förälder idag. Varför är de så rabiata? Varför är det så många som skaffar barn i tillsynes enda syfte att de ska bli allt de själva inte blev? Exemplet idag var ur skolboken. Ungen ville inte åka, pappan ville att ungen skulle åka, ungen gråter, pappan skriker, ungen gråter ännu mer och pappan avslutar med att skrika "du kommer aldrig att bli något om du håller på såhär". Bli något? Ungen var mellan sju-åtta någonstans. Den här årstiden för konstigare människor än vanligt till den här byn. Stressande, hetsande, kretsande kring hypade prylar som flugor kring en sockerbit, snackar skit, ränner hit och dit, är ovänliga, odrägliga och självkärvänliga. Och dessutom extra misslyckade som människor själva eftersom de måste ägna resten av sina liv åt att drilla sina barn till små sönderstressade, överpresterande minikopior av sina egna krossade drömmar till liv. Samma sak gäller ju även oss som är ickeföräldrar, vi har samma tendenser men fokuserar vanligtvis på kända fenomen som "name-dropping", "pappa betalar" samt "jag har en kompis som-syndromet". Varför inte jobba på att förverkliga sig själv genom att bygga sig ett eget jag med en egen identitet istället för att ständigt hänvisa till andra i sitt eget liv. Jag har hittat mig själv i en relation en gång som byggde helt och hållet på hänvisningar till andra. Om den ena parten berättade något stod den andre ständigt redo med en historia om någon den kände som hade lyckats med något bättre. Istället för att bara vara sig själv och våga låta någon annan skina för en stund. Att kunna lita på att bara för att det går bra för någon annan så betyder inte det att det går mindre bra för en själv. Vi var ständigt redo att kontra men knappast så färdiga med oss själva att vi var redo för den känslomässiga påfrestning som det innebär att dela sitt liv med någon. Jag tror att om man aldrig jobbar på att förverkliga sig själv genom sig själv, då slutar man som galen slalomförälder en vacker dag. Kanske inte helt eftersträvansvärt.

Det där med privatliv...

2008-12-19T05:35:00.000-08:00

...har jag gett upp för länge sedan. Att bo i en by med ett tusental bofasta invånare (men över fyrahundratusen personer som sover över varje år) gör att det bara är att glömma att man ska kunna hålla någonting för sig själv. Min roomie fick hjärnskakning häromsistens, en timme senare ringer en av hans kompisar och frågar hur det är med den brutna armen. Words flies faster than time these days. Trots att jag till fullo accepterat denna brist på hemlisar så tycker jag ändå att den här vi-heter-ica-och-vi-vet-vad-du-handlar-och-vi-tänker-berätta-för-dig-vad-du-köper-så-att-du-också-vet-att-vi-vet-grejen är lite, lite skum. En person jag känner berättade för ett tag sedan att hon fått de här personliga erbjudandena från ICA, som för oinsatta baseras på att du dragit ditt ICA-kort när du handlat, informationen om vad du köpt lagras och du får sedan ett brev hem med extrapriser på de varor du köper mest. När brevet kom i brevlådan så öppnade hon det givetvis och hittade hör och häpna rabatter på en massa varor som hon för sitt liv aldrig skulle köpa. For the record är hon vegetarian, liksom hennes pojkvän, och skulle hellre dö än köpa falukorv och färdiga köttbullar. Till saken hör även att hon jobbar borta varannan vecka. Ni har antagligen gissat hur det ligger till. De är tydligen inte så överens om det förjäkligt oetiska i att äta kött. Busted. Själv tycker jag att det är rätt uppseendeväckande att de saker jag får rabatt på är de enda sju varor jag köper. Bra för mig. 20% på avokado, tomater, keso, tonfisk på burk, fiberberikade havregryn, bananer och pesto. Mums.

Old rebel

2008-12-17T07:43:00.000-08:00

För några dagar sedan bestämde jag mig för att se om det gick att låta julen passera obemärkt här. Det gjorde det inte. Ångesten bland mina bekanta som såsom jag är mellan 25 och 30 är helt enkelt för stor för att inte kommentera. Jag tror att det beror på kilen som slagits in mellan vår generation och samtliga generationer före oss. När mina föräldrar var lika gamla som jag är nu så hade de tre barn. Tänk om jag skulle ha tre barn. Vad skulle jag göra med dem? Det som stöts och blöts i min umgängeskrets just nu är att många faktiskt inte är speciellt intresserade av att fira jul med sina föräldrar längre. Det känns helt enkelt skittråkigt. Är man en idiot för att man inte vill fira jul med sina föräldrar när man är 26? Borde man vilja det? Inte för att jag inte gillar mina föräldrar, jag älskar dem, men jag känner någon slags tillbakahållen frigörelse pulsera inombords. Dock så fortsätter jag ju att åka hem till dem varje jul, för alternativet - att speedgifta sig med någon som verkar hyffsad att avla på - känns ju än mindre aktuellt. Pest eller kolera. För det verkar ju som att den enda socialt accepterade anledningen att inte fira jul med föräldrar man älskar är att man har en egen familj. Om jag hade haft en mycket komplicerad relation till mina föräldrar så hade jag säkert varit ursäktad ändå men nu träffar jag ju dem mer än gärna rätt ofta, men inte till jul. Jag vill ha mitt eget julfirande men inte gärna min egen familj. Jag vill vara själv och jag vill ha lugn och ro. Jag har funderat länge på alternativet att fira jul tillsammans med mina vänner som är lika osugna på familjejulfirandet som jag men vi är samtliga för rädda att göra någon besviken. Hur gärna vi än skulle vilja sitta tillsammans ett gäng vänner med varm glögg och god mat men utan Kalle och utan både barn och vuxna (eftersom vi ser oss själva som vuxna barn alt. barnsliga vuxna), så törs vi inte bryta oss ur systemet. Vi har flyttat hemifrån, betalat vår egen hemförsäkring och skyllt oss själva i så många år. Varför är just den här frigörelsen så svår?

Kilopriser

2008-12-14T09:26:00.000-08:00

Jag har ju insett att trots mina goda intentioner att här beskriva mitt vardagsliv för den som är mer eller mindre intresserad så har jag skapat ett monster. En vansinnesventil för bitterhet, cynism och omvärldsironifikation. Att denna sida med eller utan mitt direkta medgivande uppdateras mer ofta när världen ställer sig mot mig än med mig, det är ju helt uppenbart. Raljerandet om människors tillkortakommanden ökar exponentiellt med antalet vad-är-meningen-med-livet-filosofier och från-dur-till-moll-melodier. Kreativiteten exploderar i samband med oväntade slaps-in-the face och oprovocerade set-ups. Orden vrids och vänds i all evinnerlighet utan slut eller paus när spanska ryttare tenderar att punktera drömmar och slita sönder planer.

Och när man trivs? Intet. Idag är jag genialisk, on top of the world, unbeatable. All träningsvärk i hjärnan som uppstår när man jobbar med sig själv, när man rycker i sina demoner, när man packar upp sitt bagage, är idag som bortblåst. Växtvärken som kommer när man försöker växa, när man försöker att vidga sitt seende trots att alla andra dömer som om de vore födda randiga, när man försöker gräva upp sina fördomar med rötterna trots att alla andra vattnar sina och när man försöker att tänka efter både före och efter trots att ingen annan tänker överhuvudtaget, den har klingat av som när man växt färdigt för den här gången. Frågan är om jag bara är avdomnad, som tår domnar när man frusit riktigt, riktigt, mycket, eller om min hjärna helt enkelt är på väg att bli en fantastisk tillgång, en välsmord, upplyst, välsvarvad medvetandemuskel. Kommer jag från och med nu att kunna välja mina strider, leva i nuet, glädjas för det lilla och kanske även nöja mig?

När jag läser igenom vad jag precis har skrivit så tror jag intet. Nu blev det så där svart eller vitt igen. Sådär som det inte skulle bli. Tusan också. Så även en dag som idag, när jag förundras över min egen genialism, måste jag nog hävda att både min hjärna och mitt liv fortfarande är till salu. Skillnaden är att på en dag som idag, då måste du vara rik. Kilopriset på både storhetsvansinne och muskelminne är högre än det på guld på en dag som idag. Och guld, det som är så dyrt.

Förr eller senare gör jag allt jag inte borde

2008-12-10T09:07:00.001-08:00

Det är en egenskap som hamnar rätt högt på min lista över mindre tilltalande egenskaper. När man har känt sig själv så länge som jag har så är det nästan obehagligt hur väl man känner sig själv. Frågan är om det är mer obehagligt än faktumet att man fortfarande även kan bli förvånad över sitt eget agerande. Man kan tycka att dessa borde vara omöjliga att kombinera, men icke. Vi kan ta ett exempel, taget helt ur luften. Alla kopplingar till verkliga händelser eller personer är helt slumpmässiga och jag tänker inte ta konsekvenserna. Säg att man (jag) har bestämt sig för att inte involvera sig mer än nödvändigt i en person. När man (jag) tänker på situationen så är det kanske varken "smart, tänkbart eller realistiskt" att involvera sig, men man (jag) gör det ändå. Till en början blir man (jag) kanske förvånad, hur gick det här till? Man (jag) hade ju tänkt sig (mig) att man (jag) inte skulle göra så här men det blev så ändå. Man (jag) hade ju bestämt sig (mig) för att inte involvera sig (mig). It was a done deal. Men när man (jag) tänker på saken så inser man (jag)att man (jag) egentligen inte är förvånad. För förr eller senare gör jag ju allt jag inte borde. Och helt plösligt så känner man igen sig själv i sig själv så där obehagligt mycket igen.

Att vilja ha och kunna få.

2008-12-08T02:19:00.000-08:00

Många av evolutionens direktioner kan vara mer eller mindre förklarliga. I en värld där vi existerar och vet om det så förvånas man lika ofta över hur mycket av djur vi är i vissa situationer som hur lite djuriska vi är i andra. Det främsta exemplet på hur långt bort från andra djurarter evolutionen har lyckats ta oss är fenomenet att vilja ha det man inte kan få. Så här på rak arm så kan jag inte komma på ett enda annat djur som går från att inte vilja ha något när det är tillgängligt men i samma stund som det blir otillgängligt kunna hugga av sin ena arm/tass/tentakel för att lägga beslag på tingesten. Ett så fullständigt idiotiskt och energislösande beteende är det bara vi som lyckats utveckla. Vi bajsar inte längre där vi äter, vi kan fällas för förargelseväckande beteende, vi tillämpar monogami i våra relationer och nosar rätt sällan folk vi inte känner i stjärten. Eller kanske inte sällan, men åtminstone inte offentligt. Vi tycker i och med detta att vi tagit oss rätt långt, men man kan ju fråga sig om det inte gått för långt. Hur utvecklades det här beteendet? Hur kommer det sig att de som ville ha det de inte kunde få lyckades fortplanta sig i högre grad än de som vågade ta chansen när det otillgängliga fortfarande var tillgängligt? Om jag ser mig omkring i min närmaste omgivning så kan jag inte se några tecken på att tillämpandet av denna naturlag har fungerat särskilt tillfredsställande, särskilt inte när det tillgängliga/otillgängliga råkar vara en han eller hon. Att inte veta vad man har förrän det är borta, att vara för sent ute, att ta något förgivet och att vara ointresserad så länge den andre är intresserad men komma på att känslan fanns där när den väl hunnit försvunna hos den andra. Evolutionistisk inveckling snarare än utveckling. Man kanske skulle testa att inte tro att något är sämre bara för att man faktiskt kan få det. Själva själen i att något är bra är ju faktiskt att det är möjligt att nå. Annars kan man ju lika gärna sluta sträva.

Återfall

2008-12-03T05:39:00.000-08:00

Idag hände det sig så att jag retarderade till lågstadiet. Det var nämligen dags att gå till tandläkaren. När man har tänder av min typ så går man inte dit särskilt ofta. När jag var där sist så sa min dåvarande tandläkare "kom tillbaks om en tre-fyra år, då kanske det har hänt något". Nu, idag, så hade det helt plötsligt gått tre år.

Tankepaus.

Vad tusan. Det här inlägget skulle ju egentligen handla om hur jag på lågstadievis kände mig orolig för att tandläkaren skulle skälla ut mig för att jag inte borstat tänderna ordentligt (vilket på tandläkarmanér är typ 3x2h, 3-4ggr/dag). Men nu blir jag mer intresserad av att kontemplera över de här tre åren. Tre år? Det är ju helt sjukt. Vad har jag lyckats åstadkomma sedan jag var hos tandläkaren sist? Kan inte komma på en enda sak. Jag går fortfarande runt i samma naiva förhoppning om ett lyckligt liv nu som då, stör mig precis lika mycket på folk runt omkring mig och är fortfarande inte ens i närheten av vovve och volvo (har ett par renhorn fastskruvade på min stora pick-up, vilket inte riktigt räknas som någonting i dagens samhälle). När jag tänker efter så är jag till och med längre ifrån dessa tingestar nu än då. Jag har alltså lyckats ta mig bakåt de senaste åren rent vuxenhetsmässigt. En bedrift i sig kanske. Äh, men vi kör Onsdagslistan då, detta veckomässigt återkommande fenomen.

Mina största bedrifter sedan jag sist var hos tandläkaren

5. Jag har gått från att vara sambo med vackert inredd lya till att vara en inneboende oreda utan några egna ägodelar förutom obscent dyr sportutrustning.

Jag vill nog inte skriva några fler punkter. Jag gjorde som tandläkaren sa och kom tillbaks efter tre-fyra år, och inte fan hade det hänt något. Tur att mitt främsta fokus inte är att bli samhällsvuxen för då hade jag nog varit riktigt, riktigt bitter just nu. Mitt största fokus är att bli smartihuvudetvuxen. Sug på den.

Ungdomsvokabulär

2008-11-26T00:51:00.000-08:00

Med direkt koppling till förra inlägget ger jag er sidan ungdomar.se. Jag har ju länge undrat varför en sån trevlig och inte alls särskilt bitter ung fröken som jag själv inte har lyckats skaffa någon kille trots idoga försök. Jag går in på ett av diskussionsforumen på ungdomar.se och lär mig dels att det finns hur många som helst (vilket jag annars har ansett vara det största problemet) och att det bara är att plocka för sig, och dels att man borde "sexa" någon för att få den att bli intresserad. Vette tusan vad det betyder (kanske borde fokusera på att ta reda på vad det innebär). Jag lär mig även om kaffebröd, lathet, och ett och annat angående plastkassar.

Kan inte låta bli att tycka att ungdomskommunikation var bättre när det inte var killen i filmen som hade skrivit brevet.

Världsproblematik

2008-11-24T07:49:00.001-08:00

Två av de absolut största problemen just nu enligt mig är global warming slash energiförsörjning och tonårsdumheter. Ni som känner mig vet ju att jag lite nu och då presenterar mer eller mindre genialiska lösningar på mer eller mindre existentiella frågor. Insatta minns klassiker som "arbetslöshetslånet", som baseras på att vi byter försörjningsbilden hos universitetsstudier mot den för arbetslöshet, "polisanmälan på internet" (vilken inte helt oväntat innebar att man skulle kunna göra polisanmälningar på internet), samt den inte helt politiskt korrekta juridiska påföljden "lavetten" som innebär ett slag med öppen handflata i ansiktet på den som begår brott av mildare grad. Now is the time to strike again. För att minska användandet av fossila bränslen, antalet kärnkraftverk, antalet utbyggda älvar och alltså den totala graden miljöpåverkan så officialiserar jag härmed förslaget om att alla sveriges tonåringars missriktade energi läggs på uppladdning av batterier. Det blir slutet på all vandalisering, all institutionalisering, allt bråk och skrik, all helt oigenomtänkt och idiotisk samhällskritik. Slut på alla tomma argument mot rökförbud, all häxblandningsfylla och söndersminkad flickhud. Inga fler miljoner kronor behöver gå till krossat busskursglas, uppflugna bombdesarmeringsgrupper eller magpumpningskalas. Vi vuxna kan få slippa visa identitetshandling när vi känner för att köpa en flaska vin, slipper gå med höga knän över avsvimmade, nedspydda tonårsglin. Vi kan lägga våra skattepengar på att förbättra skolan och vården istället för att tvätta klotter till förbannelse från allmänna ytor och den lokala fritidsgården. Låt alla blonderade tonårsbrudar skrika i en manick som utvinner elektrisk energi från ljudvågor istället för att skrika på sina föräldrar eller varandra, finns ingenting som stör mig mer än när man parasiterar på andra. Fatta vad det ni ställer till med kostar, http://www.aftonbladet.se/nyheter/article561677.ab?. Galet. Börja casha upp för det ni förstör för satan, annars behöver vi nog överväga den där handflatan...

Liten karamell

2008-11-23T23:02:00.000-08:00

T: Om du fick leva i en annan tid, vilken som helst, vilken skulle du välja då?

J: Svårt.

Lång paus.

J: Jag gör mig ju rätt bra i svart-vitt, så efterkrigstiden tror jag.

T: Jag vill vara riddare.

Skadat gods

2008-11-21T02:43:00.000-08:00

För ovanligthetsens skull tänkte jag att det här inlägget skulle handla om något som jag kontemplerat kring som jag inte riktigt lyckats få något gehör för i min närmaste omgivning. Lite för att slippa "hur kom du att tänka på det?"-blicken. Jag funderade nämligen igår lite på det här fenomenet med att träffa nya människor. Det är ju uppenbarligen något som alla vill göra och något som driver människor till de mest konstiga saker. Men vill alla egentligen träffa nya människor, eller är det bara någonting som de flesta säger (typ som att nittio procent av de som säger att de vill jobba med människor inte alls vill det, men tror att det är vad alla andra vill och alltså vad alla andra vill höra att man själv vill).

"Äh, alltså du vet, ska dra på nån halvbekants inflyttningsfest i helgen. Säkert astråkigt, men man vill ju träffa nya människor."

"Ungern? Vad fan ska du göra där?" "Träffa nya människor."

I en värld där den som har flest vänner på facebook när den dör vinner, vem vinner medan man lever? Vi kanske skulle börja lägga hälften av den energin som vi lägger på att "träffa nya människor" på att ta hand om de människor vi faktiskt redan har. Om jag hela tiden träffar nya hur ska jag då hinna med de som jag redan försakar på grund av jobb, skola och hetsen av att hela tiden komma vidare, vidare, vidare. Tror man att gräset är grönare någon annanstans även (jag skriver även för det verkar ju vara standard när det gäller kärleksrelationer) när det gäller vänskapsrelationer?

Jag vet ärligt talat inte om jag är så intresserad av att träffa nya människor faktiskt. Varför ska man ständigt söka nya kontakter när de flesta man träffar på antingen är medvetet ointelligenta eller omedvetet ointelligenta (båda grupperna helt ointressanta att förkovra sig ytterigare med). De man vill träffa, de medvetet intelligenta, mobbades ju till småbitar redan på lågstadiet så dem kan man ju glömma att träffa på. De omedvetet intelligenta däremot har överlevt men är svåra att snoka reda på. De är ofta så kallat skadat gods och med så mycket bagage att de får ett charterplan att verka lättlastat. De tänker för mycket, skulle vara bäst på det mesta om de bara försökte men hittas ofta gråtandes i ett hörn i slutändan. Ingen förstår dem och de förstår sig inte på någon. Dem skulle jag vilja träffa. Nya, bagagemänniskor som har mer intressant hjärnarbete än hur mycket man måste träna om man druckit en latte eller om man ska åka på IKEA på lördag eller söndag. Jag vill träffa dem som bygger tidsmaskiner, startar ninjaföretag och fortfarande, helt officiellt, drömmer om att bli rockstjärnor. De som vill dissekera livet, peta runt lite i den blottade ändtarmen och helt cyniskt betrakta innehållet. De som stökar till när man har städat bland sina argument gällande rätt och fel. De som aldrig slutar att vrida tanken gällande arv och miljö som en rubriks kub i hjärnan trots att man vet att alla färger aldrig kommer att hamna på samma sida. De som aldrig, aldrig kommer att nöja sig och därför kanske aldrig kommer att bli lyckliga men dör hellre olyckliga än med vetskapen om att de nöjde sig med mindre än vad de hade kunnat få. De som alltid känner sig utanför fast de är inne. Nere fastän de är on top of the world. Om det var såna människor man fick träffa när man gav sig ut för att träffa nya människor, då vill jag också göra det. Om det ska vara som nu, ja då är jag så innihelvete nöjd med Spooky Stevenson, Mangs, frugan, tjejen som verkligen inte vill tatuera sig, den finska turken, kristallmongot, svettlöken och de andra som tänker lite längre och därför mår lite sämre. Inklusive er, mina älskade småsyskon. Ni rockar min värld.

Fröken oordning och oreda...

2008-11-19T03:22:00.000-08:00

...hade fyra missions den gångna veckan. Hon skulle städa, tvätta, flytta bilen och skriva en lista när det blev tisdag. Intet lyckades hon med. Det är konstigt, efter att ha varit ihop med sig själv i 26 år så tror man ju att man skulle ha lärt känna sig själv ganska bra. Därför borde jag ha vetat att det var lönlöst att skapa något så krävande som en uppgift som tvunget måste uföras vid bestämd och återkommande tidpunkt, såsom tisdagslistan. Verkar inte så troligt att jag skulle kunna klara av att leva upp till ett sådant högtflygande projekt när jag har fullt upp med att hålla reda på vilken veckodag det är, med eller utan listkrav. Min första tanke nu var att jag skulle ändra dag och försöka bättra mig, onsdaglistan skulle vara en helt ny möjlighet att prestera fullt, att vecka efter vecka på bestämt tid leverera kreativ oreda i listform. Nästa vecka när jag helt tappat styrfokus igen och onsdagen glider mig osynligt förbi kan jag istället gör en lista på torsdagen, kalla den inte helt oväntat "torsdagslistan" och hävda in i absurdum att jag nu ska ge er en lista varje torsdag. Börja ett nytt liv. Sätta upp nya, helt ouppfyllbara mål som endast slutar i tårar och besvikelse. Detta helt i klass med de personer jag vet som sticker och tränar på söndagar för att häva ångesten över lördagens fylla ("jag ska aldrig mer dricka, med början NU") och de tjejer jag känner som varje måndag börjar ett nytt, smalare liv ("jag ska aldrig mer äta, med början NU"). Nytt löfte, nya möjligheter. Börja om, och om, och om. Man kanske skulle sluta hoppas på bättring? Sätta upp mål man faktiskt kan leva upp till? Leva utan mål? Leva utan att må? Må utan att leva? Ja må hon leva.

Jag gör det once and for all nu, från och med idag ska jag aldrig mer försöka bättra mig. Med början NU, hurra!

Håll till godo för fan

2008-11-18T10:13:00.000-08:00

Spänning

2008-11-15T09:05:00.000-08:00

Jag ringde till mitt försäkringsbolag för ett tag sedan med anledning av att min olycksfallsförsäkring behövde förnyas. Frågade tjejen i luren om en olycka vid utanför-pist-skidåkning alternativt utförscykling skulle leda till ökad likviditet för min del. Hon svarade att den frågan hade hon aldrig fått förut och att hon skulle kontrollera och återkomma. Jag blev oerhört förvånad och tänkte att det är väl alla intresserade av att veta. Vid närmare eftertanke så blev jag varse att bara för att alla i ens omedelbara närhet sysselsätter sig med mer eller mindre dödsföraktande aktiviteter så betyder inte det att det är normen. Jag ser mig vanligtvis som en person med rätt utvinklade skygglappar men här fick man ju en slap in the face.

Fick mig att börja tänka på det där med spänningssökande. Att gå igång på adrenalin. Det sköter ju sig själv under vintern då man kan åka över sin förmåga på skidor eller på sommaren när man kan cykla fortare än vad man egentligen törs. Men nu då? Just nu står min bil oerhört kreativt felparkerad utanför lägenheten. Minst 600 spänn i böter, garanterat. Den har stått där i tre dagar nu. Varje morgon pirrar det i magen och jag springer bort till den för att kolla om jag fått böter. Jag har en parkeringsplats men jag flyttar den alltså inte dit. Tänkte först att det var för att jag glömde det hela tiden. Men kanske står den kvar för att det är så spännande.

Jag och E som jag bor tillsammans med nu var ute med hundarna i går kväll. Hon är minst lika spänningssökande. Vi ser en poliskontroll och bestämmer oss för att trotsa ödet och hon kopplar lös sin hund. Trots att vi VET att det är minst 1000 spänn i böter på att ha hunden okopplad här. Stått massvis om det i tidningarna. Snackas om det bland hundägarna dagligen. Polisen kommer fram till E och berättar allt det vi redan vet för henne. Är myndig och bestämd men säger till sist att det är ok den här gången, men nästa, då blir det böter. Vi skakar av spänning efteråt. Fnissar. På hösten får man vara kreativ. Vi bryter mot lagen för att känna att vi lever. Kan det inte bli vinter snart?

Att lista eller inte lista.

2008-11-11T03:17:00.000-08:00

Jag finner mig själv uppvisa vissa listkonstruktionstendenser. Ständigt tillbakablickande i försök att från fem till ett kategorisera allt från vilken som var den bästa sommaren, den bästa dagen på berget (givetvis uppdelat i två underkategorier beroende om man satt på cykel eller hade skidor på fötterna) till det bästa syskonet eller den mest irriterande egenskapen hos barn (sylt på fingrarna trots att de inte har kommit i kontakt med sylt). Jag startar därför det första återkommande inslaget här (om man bortser från den ständigt återkommande oredan) och väljer att kalla det "Tisdagslistan". Just den här tisdagen har jag gjort en lista över de fem störigaste sakerna som har inträffat under den här hösten, kanske framför allt för att jag vill knyta in grisen i säcken riktigt ordentligt innan jag åker hem/hem imorgon för att återgå till jobbet. So, ett historiskt moment here folks, håll i er!

Tisdagslistan v.46 eller Saker jag stört mig på sept-nov i Umeå

5. Det två första händelserna när jag flyttar in på 20 kvadrat med min helt nya kombo (som jag då inte känner överhuvudtaget) är att jag tappar ett par minimala trosor i hans skor i hallen och att han spyr ned min bil. Kopplingen mellan dessa två händelser är oklar.

4. Då ovan nämnda 20 kvadrat råkar ligga i anslutning till en studentkorridor får vi en natt uppleva hur ett okänt ungdomsgäng tar sig in och kastar ägg i köket samt slår sönder alla tallrikar. Vi äter ur händerna under resten av hösten i rädsla för att de ska komma tillbaka.

3. Vår tvättstuga belägras nattetid av ett gäng som enligt egen uppgift "repar där". Omöjligt att stryka eftersom en 26" TV ockuperar strykbrädan, oljefat brinner, det luktar hembränt och ett okänt antal fingerlösa fingervantar och filtar hittas i tvättkorgarna. Förnekelse har aldrig varit så träffande.

2. Att jag går i en så knastertorr teknologklass att ingen förutom jag uppmärksammar att vår föreläsare ständigt förkortar kursen "Analytical Chemistry" med "Anal Chem". När jag påpekar det roliga i att läsa en hel kurs i analkemi tror de att jag inte fattar att det är en förkortning och anser mig vara dum i huvudet.

1. Jag blir tilldelad en labbpartner från Vietnam som inte kan prata engelska. Jag tillbringar hösten att skriva det jag vill säga till henne i mitt eget blod på bänken.

Nästa vecka kan det antingen bli en lista över de bästa ridskolehästarna eller mina bästa ligg så missa inte det.

Up your ass

2008-11-10T04:51:00.001-08:00

Here we go again. Konstigt att någon kan vilja umgås med oss över huvudtaget.

(J är jag och K är kompis)

J: Köpte nya skor på Sneakers and Stuff i veckan.

K: Hur såg de ut?

J: Typ ljust skinn, ludd inuti. Vinterskor. Sjukt sköna.

K: Jag skulle behöva köpa vinterskor.

J: Det är typ som att ha fötterna i ett får.

K: In a sheep. In a sheep's ass.

J: Cheap ass.

K: Billig röv.

J: Fan.

K: Trist att gå runt med en billig röv på fötterna.

J: Skorna känns inte lika sköna längre.

(Här försöker J att göra en anteckning i mobilen om cheap ass för att kunna komma ihåg till senare.)

J: Hm. T9 vill skriva Agda istället för Cheap.

K: Du har alltså fötterna i Agdas röv?

J: Känns inte okej alls.

I'm a pain in my own ass.

The ultimate list

2008-11-09T07:56:00.000-08:00

Somebody just came along and shoved reality up my ass, tydligen dags att åka hemåt/bortåt ikväll. God damn. Tur att det är dags att åka hemåt/hemåt på torsdag. De senaste tio dagarna i Sthlm har varit mycket bra, fyllda av skratt, tårar, hopp och förtvivlan, för att inte nämna ångest. Nu hade jag egentligen tänkt att skriva ett långt inlägg angående hur världen blev som den blev, med frågeställningar kring hur så många blev så fega, om hur det ska gå och framför allt vem vi ska skylla på? Jag lägger den på hyllan till imorgon och ger er istället listan. The ultimate list of my life. Listan över saker jag ska göra innan jag dör. Om jag hinner alltså, jag är så sjukt upptagen just nu.

Saker att göra innan jag dör

1. Glädjas för någon annans skull. Genuint.

2. Acceptera att sjukligt feta och sjukligt smala människor tydligen kan vara precis lika intelligenta som alla andra.

3. Bygga broar.

4. Avfärda de som inte röstar i riksdagsvalet med en axelryckning och tänka "alla gör väl som de vill, bara för att jag tycker att demokrati är viktigt så behöver inte alla andra göra det".

5. Hitta ett större glädjeämne i livet än kicken jag får av Word-kommentaren "överväg ordformen ehuru/huruvida/tillse (etc.) i vanligt tal kan den uppfattas som invecklad/ byråkratisk/ålderdomlig/främmande (etc.)".

6. Kämpa mig till ett godkänt i kursen "Lära sig av sina misstag".

7. Bli beskriven som opretantiös och realistisk.

8. Ta över världen.

9. Sluta irriteras över människor som inte har någon självdistans, inte har någon självinsikt, inte har några intressen, inte tänker efter, inte bryr sig om framtiden, inte bryr sig om dåtiden, inte har något liv, inte brinner för något, inte respekterar andra, inte respekterar sig själva (se punkt 2), inte anstränger sig, inte ifrågasätter, som gör som alla andra, som det förväntas, som man borde och som man måste.

10. Gilla läget.

Tur att jag har några år på mig.

Par i knäckta

2008-11-05T08:07:00.000-08:00

God damn vilken trasig generation vi är. Runt omkring mig raglar vänner och bekanta runt i ensamhet, träningsnarkomani, självförvållad svält, prestationsångest, trettioårskriser och andra blandade paniker. Med den ständiga frågan "Hur ska det gå?" ekande mellan pannbenet och ögonen i nacken. Jag hörde för ett tag sedan att vi är den första generationen som ser fram emot den dagen då vi går i pension. Kunde inte vara mer sant. Vi tar ju oss ledigt (ja, inte jag, men vissa andra. Eller, inte nån jag känner men man har ju hört om folk som gör det. Eller, har man?) men är ju aldrig lediga på riktigt. För det finns alltid där, att man borde göra något. Något vettigt alltså. Jag personligen drivs väldigt hårt av att göra något vettigt av varje timme, varje minut, varje sekund. Tidspaniken ständigt närvarande, kliver upp alldeles för tidigt och går och lägger sig alldeles för sent. Att köra bil långt har blivit det bästa jag vet, då är det möjligt att ursäkta sig själv att det faktiskt är olagligt att göra någonting annat samtidigt. Och olaglig är man ju gärna inte sådär till vardags. Flera timmar ensam i en bil, tänka, lyssna, andas. Vila. Bara vara. När jag går i pension ska jag flytta till Provence och äta ost och dricka vin hela dagarna. Vad ska du göra?

Apa köpes!

2008-11-04T08:17:00.000-08:00

Apa köpes för att fatta beslut som rör mitt liv, mina relationer och
min framtid. Art spelar ingen roll, den kommer att göra ett bättre
jobb än jag oavsett. Gärna loppfri men inget krav. Skall kunna
levereras omedelbart för att undvika ytterligare kaos.

Det här med att gå på krogen...

2008-11-02T09:29:00.000-08:00

...har ju länge jycklat med mitt sinne. Varje gång jag gör det och inte har så kul som man borde så ifrågasätter jag mitt eget beteende. I helgen har jag dock hittat en väg till att verkligen, verkligen uppskatta krogbesök, att se dem som studiebesök. I fredags besökte jag och T ett antal klubbar omrking en viss plan i huvudstaden. Under viss alkoholpåverkan studerade vi allt från trollkarlar (två stycken på samma kväll, konvent?), till kokainister, journalister, turister, fashionister och personer helt omedvetna om sina brister. Till på köpet så firades tydligen alla skräcködlors dag. Jag är ju lite förtjust i listor, så vi kör en topp fem-lista på händelser/insikter under fredagsnatten.

1. Det finns en finlandsfärja i källaren på Blue Moon Bar. Skrattar gott och funderar över hur de fick in den.
2. På kvällens utlovade hip-hopklubb på Layer Cake Lounge är det inte tillåtet att komma in med keps. Skrattar gott och vänder i dörren.
3. Hip-hopgolvet på Laroy, DJ:en vet inte vilka varken Jurassic Five eller Public Enemy är. Skrattar gott och biter mig i tungan för att inte säga något dumt.
4. Totalspeedad trollkarl på White Room vill impa och trollar bort sin jacka, trollar fram en femma och blir själv sur över det uppenbara nerköpet. Skrattar gott och köper mig något fint för femman.
5. Det jobbar en ko i baren på ovan nämnda ställe. Skrattar gott och undviker mjölkdrinkar under resten av kvällen.

5 ½. Snabb huvudräkning, om vi skulle ha betalat inträde på de här ställena så hade bara det slutat på runt en tusenlapp. Skrattar gott över att folk faktiskt gör det och går hem och sover. Oavsett hur likvid man är så finns det ju bättre sätt att spendera sina pengar än att kasta dem i sjön. Typ barnen i Afrika, som man sa när jag var ung.

Flygplatsirritation

2008-10-31T12:38:00.000-07:00

Jaha, då var det dags att ondgöra sig över resten av den svenska befolkningen igen. Det är mycket möjligt att flygplatser (förutom tidigare behandlade stormarknader) lockar fram det allra sämsta hos gemene man. Den huvudsakliga oredan gäller den oprovocerade stressen. Det verkar som att vissa saker måste klargöras.

1. Var och en som väntar på att få boarda har fått en plats på planet, det spelar alltså ingen roll om du tycker dig in genom gaten i samma sekund som den öppnar.
2. I och med att du har en plats på planet så får du ingen bättre plats om du är först, det spelar alltså ingen roll om du trycker dig in genom gaten i samma sekund som den öppnar.
3. Planet har en bestämd avgångstid och kommer inte att avgå tidigare, det spelar alltså ingen roll om du trycker dig in genom gaten i samma sekund som den öppnar.
4. Det är ingen tävling, det spelar alltså ingen roll om du trycker dig in genom gaten i samma sekund som den öppnar.

Sen undrar jag bara vem i helvete (för att citera en annan mycket underhållande blogg) som en gång i tidernas begynnelse började att ta ett steg närmare bagagebandet? Jag kan tänka mig att once upon a time så stod alla på fina tre meters avstånd så att alla hade möjlighet att se och hämta sitt eget bagage när det kom. Sen tog NÅGON ett steg framåt. One small step forward for a man, a huge step backwards for mankind. Helt plötsligt har vi dagens situation där man om man som jag, mäter tre äpplen över marken, garanterat kommer att missa sin väska första, och eventuellt även andra varvet på grund av att hundra IDIOTER måste gnida sig mot bagagebandet. Om jag fick tag på den som tog det där första steget...

Kretslopp

2008-10-30T13:41:00.000-07:00

Snabbt telefonsamtal med K på vägen hem från gymet. På hur kort tid är det egentligen möjligt att komma in på ett konstigt samtalsämne? Känsliga läsare varnas då man direkt hörde att hon var förkyld. Rinnsnuvig på det där speciella sättet att om man inte har lust att snyta sig varje sekund (vilket vore dels opraktiskt rent logistiskt sett och inte särskilt trädvänligt) så måste man göra av snoret någon annanstans. Om inte utåt så alltså inåt. Följande dialog utspelade sig (där J är jag och K är kompis)

J: Är du förkyld?
K: Snuvig.
J: Jag hör det, ska du snyta dig?
K: Jag drar in det.
J: Gott.
K: Mmm.
J: Salt?
K: Ja, man får i sig alla salter och mineraler man behöver.
J: Självklart, jag brukar slicka svetten från mina armar när jag är och tränar.
K: Ekologiskt?
J: Åtminstone närproducerat.

I morgon åker jag till huvudstaden i nån vecka, så man slipper vara sig själv för en stund.

Morgonfilosofi

2008-10-30T00:17:00.000-07:00

Ligger i sängen och morgonfilosoferar tillsammans med kombon. Inledningen till diskussionen tycks vara gym som via löpning, höst, innne, ute och mörker landar i våldtäkter, detta gisslenas gissel. För mig är staden jag bor i den hemskaste av städer att gå ut i i mörker. Nu blir det här inget inlägg om tjejers rätt att gå ut i mörkret utan att vara rädda, jag jobbar inte så, diskuterar inte ämnen där svaret är givet för alla utom kompletta idioter. Frågan var snarare om det är lika läskigt att gå ut i mörkret på morgonen som på kvällen eller natten (något som bottnar i att jag har som morgonrutin att springa en runda före frukost). Efter noggrant övervägande drar jag till med en av de värre generaliseringarna i mitt liv och säger "jag tror inte att de är vakna så tidigt". Va? Vilka är "de"? Och varför skulle "de" inte kunna vara vakna lika tidigt som jag? Vad är det som får en att generalisera på det här sättet? Ibland är man inte ute på korrekt vatten alltså.

Ett R är inget annat än ett vibrerande L

2008-10-29T07:20:00.000-07:00

Som så många andra dagar så har dagens oreda bestått av att man kastas mellan ett och noll, hopp och förtvivlan, toppar och dalar. När man är en människa som fungerar som jag, vilket faktiskt ett gäng av mina närmast sörjande har upptäckt sig göra, så verkar det inte finnas något som är mitt emellan. Jag misstänker att detta faktum kan vara kopplat till gårdagens betraktelse och det där vi kallar perfektion. Att om det inte är perfekt, då är det ingenting värt. Tillämpbart vid de mest skilda tillfällen, som tentaresultat, marginellt vidbränd mat, partnertjat, labbkamrat, hyrfilmsval (ger samvetskval), födelsedag, bjudmiddag, familjetraditioner, kärleksrelationer och alla andra situationer som innebär prestationer. Om det inte blir perfekt så är det inte bra, det är inte okej, det är värdelöst helt enkelt. Men hur ska det någonsin kunna bli perfekt? Vad är det man strävar mot? Att bli president-över-allt-och-härskare-över-världen? Man skulle ju kunna önska att man någon gång kunde tänka att det var väl det samma om nån liten grej gick fel, resten blev ju sweet liksom. Men icke. Om man är tio personer som ska hyra film och man själv väljer filmen (vilket för övrigt är omöjligt att få någon att göra in these days of prestations-ågren) så spelar det ingen roll om man själv och åtta andra tyckte att det var den bästa filmen man någonsin har sett. Det gnager ändå lite, lite att det inte blev perfekt. Vilket gör att man inte kan njuta av situationen fullt ut och därför blir missnöjd.

Det samma gäller ju med humöret har jag märkt. Det finns liksom ingen zon att vila upp sig i, en humörzon där man bara kan vara. Antingen är man på topp och då är allt så sjukt bra att man bara springer runt, runt, runt tills man måste lägga sig ned och vila. Nästa vecka, dag, minut eller ibland till och med sekund, så har det vänt och helt utan att man själv kunde fatta hur, var, när och framför allt varför? Jag frågade en gång min kompis K, som för övrigt är vis och nästintill allvetande, om hon trodde att man skulle kunna på något sätt släta ut sinneskurvan något. Att man kanske skulle kunna offra lite av de där topparna när man faktiskt är on top of the world för att kunna slippa vissa dalar. Svaret jag fick var L-O-B-O-T-O-M-I. Känns väl sådär kan jag tycka. Lite 2007.

Kanske får lära mig att surfa på vågen istället, leva på ruset man får de där, ändå rätt många, dagarna när man är president-över-allt-snyggast-i-världen-och-hög-på-livet. För när man är en sån där människa som jag, då är det som är bra, riktigt, riktigt bra. Då är varje dag den bästa i ens liv.

Bättre ökänd än okänd

2008-10-28T10:10:00.000-07:00

Som så många andra så vill man ju ha bekräftelse. Gärna direktverkande och/eller ringmärkande. På senare tid har det stått klart för mig att jag är en bekräftelsesucker av riktigt hög grad när det gäller att bekräfta mig själv. Vill gärna vara bäst, bäst, bäst. På allt. Om man tar alla andra människor i hela världen och lägger de prestationer som de lyckats åstadkomma under sin livstid i en stor hög, så är mitt enda motto att utan syrgas bestiga högen och sätta en flagga på toppen. Precis som ungefär resten av sveriges befolkning alltså, utan prestationsångest skulle det här landet inte göra många knop. Men här kommer oredan in. Om jag inte kan vara bäst på att vara bäst så måste jag helt enkelt vara bäst på att vara sämst. I tider när det av olika anledningar är näst intill omöjligt att prestera på max (vid trötthet, lathet, feghet, dumhet och snålhet, om man blir fet eller helt enkelt går bet) så är min enda utväg att prestera så lite som möjligt. Och helst in i absurdum hävda att man inte är ett dugg intresserad av att att prestera något över huvud taget. Av denna anledning har mitt liv en tendens att variera mellan toppbetyg och att inte tvätta håret på två veckor. Mellan att plugga 200% och att inte köra en tvättmaskin på en hel sommar. Mellan att hävda att man vill träffa en kille som är sådär skönt laid-back eller en som äter ekonomibilagan till frukost. Eller till och med från att ena dagen hävda att man inte önskar jobba en enda dag till i sitt liv och bara åka skidor, till att nästa dag jobba för glatta livet och tycka att karriär, det är det enda rätta. Ingen gråzon what so ever. Efter ett tag så börjar man ju fundera alltså. Över huruvida man lever på det här helt splittrade sättet för att bekräfta för sig själv att om man inte kan vara bäst på det ena så kan man i allafall vara bäst på det andra. Eller är det helt enkelt så att man gillar båda sätten och inte kan välja? Eller ska man bara välja ett och leva med det? Eller ska man helt enkelt bara ta och leva? Vem är man, egentligen?

Amerikansk vilja och ovilja

2008-10-27T08:10:00.000-07:00

Fastnade i en diskussion idag angående amerikanska valet, något som kanske inte borde ha lett till någon större oreda om det inte hade varit så att folk runt omkring en hade varit så onyanserade. Jag anser, som många andra, exempelvis att den nuvarande Bush har gjort mer skada än nytta. Dock måste man sätta saker och ting i perspektiv. Hur mycket mer nytta hade någon annan gjort/tillåtits göra till exempel. Att styra ett land som USA, med över 300 miljoner invånare och omkring världens största militära resurser, innebär inte riktigt att man har möjlighet att undvika att ta ställning på samma sätt som exempelvis Sverige. Att USA agerar som storebror i många situationer skall sättas i relation till alla de situationer där det krävs eller förväntas att USA ska ta ställning och göra en insats. Hårt tryck på USA att ta ställning i vissa lägen, exempelvis när det gäller bojkott av kinesiska produkter (för att Kina inte kan anpassa sig till de rättigheter vi anser vara mänskliga), gör att vi avsäger USA rätten att vara neutralt inställda till resten av världen i andra lägen. I varje global konflikt avkrävs de ett ställningstagande, skulle ett annat land nödvändigtvis göra "rätt" val varje gång? I ett land som Sverige hävdar vi vår rätt att tycka inget in i döden, inget icke-ställningstagande är för litet, ingen omvärldsrubrik är för stor för att ignorera. Varje svensk har rätt att tycka inget, när hände det att folk i min omgivning blev självutnämnda att bestämma att det har inte amerikanerna rätt att göra? Som sagt, nyans. Hade Sverige varit av USA's storlek och haft de militära resurserna så hade vi knappast varit snälla, okrävande landet lagom som agerar helt utan hänsyn till personlig agenda. Se bara på stormaktstiden, ingen mittfil här inte. Som sagt, det tas många beslut och ju fler beslut man tar ju större risk att något blir fel. Ren sannolikhetslära. Som sagt, kritisera mycket och gärna för det berikar, men nyyyanseeera.

Det som gör mig till jag och inte till du eller dig.

2008-10-26T10:11:00.000-07:00

Det här är ju en ny blogg och jag tänker mig att utöver mina tankar så kanske jag borde ha sagt några ord om mig själv. Jaget är ett ständigt hett ämne för diskussion och analys, då jag ser mig själv som ingenjör, argumentatör som stör och ekonom med allt-eller-inget-syndrom. Musikfreak med prestationspanik, utförscyklist med tålamodsbrist. Skidåkare, ordbråkare, kontrollförespråkare, listskrivare och omkringdrivare. Slacker med ambitioner och tolv steg till lycka, måste ständigt tänka och tycka. Tvivel och hat, ambitiös eller lat? Kärlek och respekt, nu eller direkt? Sover hela dagen men agerar med huvudet istället för magen. Brinnande, hinnande, stressande, tvingande raka-motsatsen-tjej, provokativ, stabil-labil adrenalinlakej. Framåt-/uppåtsträvande och moralprejudicerande, utan fingertoppskänsla men med tänk-att-dö-utan-att-ha-hunnit-allt-rädsla. Framtidsplaner som innefattar baggy jeans, skitig cykel och NYC-nyckel. Ett eller noll, stenkoll eller IQ-badboll. Flyger perfekt men faller som en sten, lång kropp men korta ben.

Herregud, så vuxna de är!

2008-10-26T07:04:00.000-07:00

De där andra alltså. Alla andra. Har precis besökt ICA Maxi. Kliver in tillsammans med min kombo och konstaterar att här var det mycket folk. Och börjar givetvis reflektera över varför. Söndag, okej, den kom rätt snabbt. Sen flikar kombon in att det är helgen när alla fått lön. It beats me. Det här med människors agerande. Eftersom det är logiskt omöjligt att ha mer pengar precis när man har fått lön än två veckor senare om man väntar med att handla sin mat så antar jag att man gör det för att man någonstans "förväntas" åka med sin familj i sin bil, storhandla, köpa en tröja på H&M och äta en bit på Mc Donalds när det är helg och man precis fått lön. För det kan ju omöjligt vara det folk själva känner att de blir mest lyckliga av? Har du någon gång hört en människa säga,
-På söndag, då åker vi på en stormarknad och handlar för nu har alla precis fått lön. Det kommer att vara extremt många människor där, kul!

Knappast. Utöver människorna så verkar det vara ett obligatorisk innehåll i varje kvadratmeterstort område stormarknad. Checka av barnvagnar, mjukglassar, hundtassar, matkassar, sönderstressade magmunnar, barnungar, förortskungar, sambofeta svenssonpar (de som spar men ändå inget har), folkölsflak, snabbmatshak, toalettpappersbalar och irriterande betalningsritualer. Alla rätt? Grattis, det är vinst varje gång. Herregud, så vuxna de är. De där andra alltså. Ständigt alla andra.

Jag finner mig ofta i situationer där jag har svårt att förstå mig på andra. Varför de gör som de gör och varför de inte tänker. Och om de tänker, hur de tänker? Varför man köper Holländska tomater när det finns svenska. Varför man säger "jag vill jättegärna ligga med dig men jag kan inte för jag har tjej" på krogen. Varför man åker utomlands för att göra samma saker som man gör hemma (dricka sprit och äta amerikansk mat, om det nu inte är till USA man har åkt, då kan jag haja den där senare). Varför man klagar utan att göra någonting åt sin situation, varför man nöjer sig med mindre och framför allt, framför allt, varför man inte tänker efter när det gäller varför man gör som man gör. Så slapp jag bära ångesten för alla som inte bär den själv, och så slapp jag tänka på varför folk inte tänker. Så tänker jag.

Vanlig vardag

2008-10-26T03:36:00.000-07:00

Vanlig vardag är inte speciellt mycket mer annorlunda än en ovanlig vardag om man råkar fylla både vanliga och ovanliga vardagar med oreda. Att börja blogga är exempelvis en konsekvens av oredan att ha hamnat i ofas med resten av sin bekantskapskrets. Jag har ofta mycket att göra, väldigt mycket. För det mesta har mina vänner mindre att göra och hittar på roliga saker. Idag har jag ingenting att göra och hade mer än gärna söndagshängt, käkat långfrukost, kollat en film, tagit en promenad, druckit påtår, vält ett får, firat ett år, fällt en tår, klippt nåns hår eller bara snackat om hur någonting går. Men icke. Resten av världen skall plugga till tenta. Och jag har ingenting bättre för mig än att sitta hemma och fundera på hur det går med världen egentligen. Något som jag funderar väldigt mycket på just nu är hur det som har hänt påverkar det som händer nu. Mest i den utsträckningen att det som hänt en tidigare påverkar hur man agerar i olika situationer. Jag noterar även att inte så många andra gör det. Med risk för att verka generaliserande så tänker jag uttrycka att framför allt medlemmar av det manliga könet har en tendens att inte reflektera över att saker som har hänt tidigare kan ha påverkan på sättet man agerar på nu. Som att det till exempel är svårt att ha samma pirr i magen när man träffar en spännande person som när man träffade en person som man hade pirr i magen för men som visade sig inte vara rätt. Hur kom det sig att det direkta pirret blev det ultimata beviset för att man borde vara med någon? Om man ständigt skulle agera på pirr så skulle man ju ha hånglat med varje random kille man mötte på gatan som luktade lite extra gott. Jag tror att det är det som gör att så många inte är trogna i sina relationer. Man överskattar betydelsen av pirret. Jag tror att det kommer när man känner sig trygg, när man är lycklig på riktigt. Jag tror att känslan av att man verkligen kan vara sig själv borde få klättra på prioriteringslistan, samma med känslan av att vara partners in crime. Spänningen kan få vara sekundär tycker jag, jag har nog med spänning i mitt liv ändå, utan att behöva spela roulett med mina relationer.